This time is still

Utan tiden tystnar ljudet och allt blir stilla.

Finns tiden bortom skeendet? Hur vet vi att tid har gått? Åt vilket håll gick den i så fall? Hur kan min tid vara så kort när någon annan samtidigt upplever den oändligt lång? Hör tiden ihop med rummet, avståndet eller personen?

För några år sedan började jag filma vattenytor i olika ljus och på olika platser. Detta ledde mig bland annat till Indien för att filma Ganges symbolladdade vatten. Filmerna saktade jag sedan ner, så att man bara kunde skönja en svag förändring. Den långsamhet som då uppstod intresserade mig och fick mig att börja filma motiv som i sig själva rör sig mycket långsamt. I vissa sekvenser är förändringen så långsam att vi inte upplever den med ögat, ändå har bilden fullständigt förändrats efter en tid. Det vi uppfattar som en stillbild med sin frusna, avstannade tid, bärs i själva verket av tiden i lika hög grad som de hektiskt framrusande filmbilderna vi är vana att se.
I This time is still ingår en stor maskin, som utför ett litet, men viktigt arbete. Den består av en kraftig motor som roterar med 1440 varv per minut. Genom ett antal utväxlingar av olika slag får maskinen två runda plåtskivor att rotera ett varv under tio minuter. Med hjälp av en lina drar maskinen en liten trästav mycket långsamt genom rummet, fram till en Tibetansk singing bowl; en skål som i flera tusen år använts av tibetanska munkar i meditation och bön. Väl framme vid skålen gungar staven till och skapar ett skört men levande ljud som dröjer sig kvar i rummet.

Text av Nils-Aage Larsson:

Strömmande vatten spelar en förlösande roll i Hermann Hesses ”indiska” roman Siddharta – en roman som Lo Caidahl tog starka intryck av som ung. Den sökande men i grunden alltid rastlöse Siddharta finner slutligen sinnesfrid vid stranden av en flod. ”Han såg vattnet rinna och rinna, men ändå hela tiden finnas kvar; det var ständigt detsamma och ändå i varje ögonblick nytt. Ack den som kunde fatta och förstå detta! Han fattade och förstod det inte, han kände endast en svag aning, ett avlägset minne, en gudomlig röst inom sig.”
Caidahls videofilm the Water har en del av sitt ursprung i denna ungdomliga Hesseläsning – Caidahl hade från början tänkt använda bilder han filmat vid Siddhartas flod, Ganges. I the Water ser vi en vattenyta som rör sig som en förföriskt glänsande och ofattbart smidig hud, solreflexer som liksom på försök breder ut sig och drar ihop sig igen i en underlig andhämtning, eller varför inte ljushämtning, fast allting sker mycket långsamt, ytterligt långsamt men ändå tydligt förnimbart – tvåhundra gånger långsammare än i verkligheten.
Det finns ett underbart lugn i den här långsamheten, ett provocerande lugn till och med, eftersom man själv måste stanna upp, sänka tempot ordentligt, vara koncentrerat uppmärksam länge nog för att få grepp om vad det är man ser.
Fyllas av ljushämtningen. Tömmas av den. Kommunicera med, ja, med vad då? (Kanske med de svaga aningar och avlägsna minnen som Hesse talar om. Vad vill vi med dem? Eller de med oss?)

the Water ingår i installationen This Time Is Still, där den projiceras på en vägg tillsammans med två andra videofilmer av samma påtagligt meditativa karaktär, the Moon och the Sky. I the Moon får man följa fullmånens väg över himlavalvet och i the Sky de förändringar några molnslöjor genomgår medan solen är på väg ner (utanför bild) – men till skillnad från i the Water har Caidahl inte manipulerat förloppens hastighet här, allting i dem sker alltså i det ursprungliga tempot. Fullmånen rör sig så långsamt att det först är svårt att tro att den rör sig alls. (Fast i det här fallet ligger utmaningen i långsamheten och inte i associations-möjligheterna, fullmånen är ju omedelbart igenkännlig just som fullmåne. Molnslöjorna i the Sky intar något av en mellanställning i sammanhanget.)
Jag tänker på några diktrader av Bengt Emil Johnson, som visserligen handlar om att konfronteras med den föränderliga stillheten djupt inne i en skog (eller för att vara precis: om en barrmatta som en process), men som känns tillämpliga också här:

Vänta. Låt den långsamma
händelsen bli din tanke

(Men handlar det här om att vänta in eller vänta ut, om förtätning eller förtunning? Om att varsebli någonting inifrån sin egen fysiska befintlighet eller om att resolut men mjukt som en butodansare kliva åt sidan? Fast vad innebär det egentligen att ”kliva åt sidan”?)
Maskinen svarar för störningen i installationen. Den nödvändiga störningen. Den som skapar de kontraster man som besökare och deltagare har att arbeta med.
Maskinen är drygt två meter hög och har ett ramverk och kugghjul och kedjor. Massiv i sin närvaro. Tung. Om den hade varit försedd med en sadel och någon form av reglage kunde den ha varit hämtad från någon ny filmatisering av H. G. Wells’ Tidsmaskinen. Och den är en sorts tidsmaskin. Den påverkar tidsflödet i rummet och därmed upplevelsen av det man ser (eller inte ser) på videofilmerna.
Det gör den genom att var tionde minut få en decimeterlång trästav att slå lätt mot en ”sjungande” tibetansk tempelskål av metall. Tempelskålen vilar på en meterhög sockel mitt i rummet. Trästaven färdas hängande i en i taket sinnrikt förankrad lina, som en gondol i en linbana. Precis innan trästaven träffar skålen får maskinen den att stanna upp i rörelsen någon sekund eller två, som en människa som drar efter andan. Klangen som uppstår vid slaget är distinkt och fyllig och lite fuktig – och varar förvånansvärt länge.
Klangen gör en medveten om det fysiska rum man befinner sig i och skapar samtidigt, genom sin plötslighet och sin intimitet, ”ett före” och ”ett efteråt”.
Skapar tid. Ett förlopp med gränser, en periodicitet, till skillnad från förloppen i de tre videofilmerna. Och därmed en annan – och möjligen mer hanterlig – form av långsamhet än deras. (Det saknar nog inte betydelse att man kan röra sig runt maskinen och trästaven och skålen, möta och mäta förloppet med sin egen kropp, sin egen utsträckning, sin egen andning, sin egen befintlighet.)
Jag uppfattar klangen som en signal.
Välkommen att kliva in i uppmärksamheten. Välkommen att lämna den. (Att få lov att avlägsna sig från någonting kan vara lika avgörande för upplevelsen som att få lov att närma sig det.)
Klangen som en sorts fördjupad – eller förlöst – tystnad?

David I Massons novell Traveller’s Rest utspelas i ett land där tiden beror på rummet. En minut långt uppe i norr motsvarar där ett helt liv långt nere i söder. Novellens huvudperson får permission från ett krig i norr och hinner under sin tid i söder både gifta sig och skaffa barn innan han några minuter senare återvänder till fronten.
Det är ett drastiskt och vackert sätt att synliggöra något vi alla vet: att man upplever tiden olika beroende på omständigheter och sinnesstämning, på vad man sysslar med eller tänker på. Tio koncentrerade minuter är inte detsamma som tio okoncentrerade. Tio minuter i ett visst rum går inte nödvändigtvis att jämställa med tio minuter i ett annat. This Time Is Still handlar lika mycket om rummet som om tiden.
Det fina med den är inte bara upplevelsen. Frågorna är precis lika viktiga. Frågorna som uppstår efteråt, när man klivit ut ur dess modifierade, uppbromsade tid, ut ur uppmärksamheten (d e n uppmärksamheten i varje fall).
Vad skulle till exempel hända om man bromsade upp vattnet i the Water ytterligare? Eller gjorde tvärtom och lät det röra sig fortare än i verkligheten? Eller lät trästaven träffa skålen en gång i timmen? Eller varannan minut? Var går gränserna för vår förmåga att uppleva och registrera? Finns det en långsamhet som talar och en långsamhet som är stum?

”Han såg vattnet rinna och rinna, men ändå hela tiden finnas kvar.”

Nils-Aage Larsson (skribent)