Lo Caidahl

Jag börjar varje dag med att stå på huvudet. Då ser världen lite mer lockande ut och jag vill vara med ännu en dag.

Om och om igen väljer jag att arbeta med konst för att konsten kan vara en alldeles särskild plats. Ett utrymme där allt är möjligt och där livet kan visa sig från alla håll. Där stelnade föreställningar får syn på sig själva och där friheten viskar om sin existens. Trots det undrar jag ibland om det verkligen är meningsfullt att göra konst. Under en period blev den frågan allt ivrigare och det ledde till att jag 1999 kom ut med boken ”Konstens Anspråk”. Frågan fick ett tillfälligt svar.

Jag hörde någon säga att man ska försöka låta bli att göra konst om det är möjligt och jag tror att det är en bra inställning.

Den existentiella frågan ”Varför?” har varit min ständige följeslagare i livet. Jag ser vår förmåga att skapa oss en upplevelse av mening i våra aktiviteter. I producerandet av det vi inte behöver och konsumerandet av det som gör oss sjuka och passiva. I de sociala lekarna där det gäller att höja vårt värde och anseende. Hela tiden kommer frågan åter.

Fotografiet – bilden av ögonblicket var länge mitt uttrycksmedel. Men mitt intresse för tid väckte en nyfikenhet på den rörliga bilden med dess utsträckning i den dimensionen, så numera är video mitt viktigaste uttrycksmedel.

Ljudet kräver tid. Utan tiden tystnar ljudet. Mötet mellan ljudet och den rörliga bilden har varit utgångspunkten i flera av mina arbeten.

Tiden räcker inte till trots att den är evig. Vad ska jag ta mig till med denna eviga tid som inte räcker till? Tiden som jag jagar för att hinna ifatt. Jag är så upptagen att jag inte ser att den står alldeles bakom mig och ser på.

De stora frågorna är särskilt vackra. Kanske är det för att de är eviga.